Nu är jag äntligen klar efter två års studier och kan titulera mig som e-commerce manager. Det känns så sjukt att två år redan har gått. Det känns som att det var igår jag satt här vid köksbordet och skulle ta ett beslut om att tacka ja eller nej till utbildningen. Jag kom in på en reservplats och fick två dagar på mig att bestämma mig.
Jag minns att jag satt och skrev för- och nackdelar med att hoppa på utbildningen vs. vara kvar på jobbet på ett papper och jag kan säga att ena sidan av pappret hade typ 40 anledningar och den andra en (och det var tryggheten med ett fast jobb). Dagen efter lämnade jag in min ansökan om tjänstledighet på jobbet och det kändes rätt i hela kroppen. Det var såklart läskigt gå från tryggheten och allt vad det innebär med att ha en fast tjänst, men som sagt det fanns inte mycket som fick mig att vilja vara kvar. Idag är det det bästa beslutet jag tagit och det har öppnat så mycket dörrar för mig. Jag är glad och stolt över att jag vågade chansa och gå en ny väg.
Vad händer nu då? Nu ska jag bara fokusera på att baka färdigt bullen i ugnen och ha en lång och superhärlig sommar med familjen samtidigt som jag jobbar på med Hälsorus. Sen har jag lite planer för framtiden, den som hänger kvar här får se.
Kom hem vid 18 tiden igår och var heeelt slut. Hade ont i kroppen och var trött redan innan jag började köra och hade 3,5 timmars resväg så det var lite kämpigt. Men allt släppte när jag klev innanför dörren och möttes av världens finaste familj som mötte mig med presenter, ballonger och pompoms 🎊😍
Nu ska det bli väldigt skönt att bara vara och släppa alla måsten för en stund!
Imorse 05:23 gick bilen mot skolan i Jönköping och nu 16:04 ligger jag och vilar på hotellet. 1/2 dagar i skolan är avklarad, idag har vi haft redovisning av vårt examensarbete och det gick super. Så nu är jag f*n klar, hur sjukt är inte det. Imorgon ska resten av klassen redovisa och sen är det examensceremoni innan jag styr bilen hemåt igen👩🏼🎓
Jag ligger som sagt på hotellrummet och vilar, det sliter hårt på en gravid kropp att vara på resande fot. Bara att sitta i bilen 3,5 timme är tufft. Det är tur att jag ”bara” är i vecka 27, annars hade jag nog inte åkt själv. Nu ska jag samla lite krafter och ta en dusch för klockan 18:00 ska hela klassen ut och äta.
Igår var jag och Jonas på bio, för första gången på typ hundra år. Jag är absolut ingen filmtittare, på bio är väl enda gången jag klarar av att se en hel film 🙈 antingen somnar jag eller tappar intresset. Gick med på att se alla Harry Potter filmer en gång, det tog oss typ ett halvår att ta oss igenom alla. Det blev typ en kvart varje kväll haha.
Men det är att mysigt med bio (och gott med snacks), Lost city hette filmen vi såg och den var faktiskt riktigt bra. Det bästa av allt var såklart att få tid ihop och att göra något tillsammans. Att gå på bio en onsdagkväll bara sådär liksom, tack gode gud att hockeyn är slut. Nu börjar livet!
Ja så är det faktiskt, vi kommer att ha en ganska annorlunda vardag jämfört med hur den varit tidigare. Det är inte bara Jonas hockeysäsong som är slut, han har nu efter 25 år på isen valt att lägga skridskorna på hyllan och ge sig med ishockeyn.
Under våra snart 7 år tillsammans har det varit vår vardag att han haft hockeyn och jag har suttit i ishallar gravid med alla tre barnen, haft med Charlie och Lias sovandes i vagnar och i babyskydd. Bytt blöja och ammat i kylan, mutat med bullar och sprungit runt på läktaren och jagat barn med alldeles för mycket spring i benen. Försökt se några minuter av matchen under tiden och svarat 850 gånger på när ismaskinen kommer, som har varit det mest intressanta enligt barnen.
Jag är så stolt över Jonas, och oss, som kämpat för att han ska kunna göra det han älskar samtidigt som vi blev föräldrar. Men nu har vi båda kämpat klart och behöver prioritera lite annorlunda.
Vemodigt och konstigt att han ska sluta men det känns inte mer än rätt. Nu är det barnens (och min) tur att få leka och få fullt fokus ❣️
Den här veckan har jag verkligen fullt upp. Hoppas verkligen att jag orkar med. Var och pantade en sopsäck med pant igår och blev helt slut. Överansträngd deluxe haha 🤦🏼♀️
Idag har jag varit hos barnmorskan på morgonen, det blev ett lyckat besök. Fick lyssna på lillans hjärta och bokade in alla besök framöver och så. Vi pratade också en hel del om mina senaste veckor och alla besök på vårdcentralen osv och min barnmorska tyckte också att det var helt sjukt hur jag hade blivit behandlad och tyckte att jag skulle ringa till vårdcentralens chef och berätta.
Jag ska göra en glukosbelastning (?) inom ett par veckor och sen ska man ha lite extra koll den här gången eftersom båda mina gossar var stora när dom kom. SF måttet låg i alla fall helt rätt på kurvan, jag hade dock gått ner i vikt men det är ju inte så konstigt eftersom jag knappt åt på 1,5 vecka.
Efter besöket hos barnmorskan hade jag möte med min grupp som jag skriver examensarbetet med och ikväll ska jag ut och äta med kompisar, vilken mysig måndag.
Tisdag: Sista mötet med min grupp där vi ska göra det allra sista på examensarbetet. Sen behöver jag lämna prover på vårdcentralen.
Onsdag: Jag och Jonas ska på bio för första gången på typ 56 år ❣️
Torsdag: Ska till skolan i Jönköping så jag åker tidigt på morgonen, det tar ca 3,5 timme att köra dit. Vi ska redovisa vårt examensarbete och sen är det middag med klassen på kvällen och en hotellnatt för fröken.
Fredag: Vaknar upp i Jönköping och njuter av en god hotellfrukost sen väntar en heldag på skolan som avslutas med EXAMENSCEREMONI 👩🏼🎓 alltså så sjukt att jag är klar med utbildningen och kan titulera mig som examinerad e-commerce manager, dom här två åren har gått så sjukt snabbt.
Lördag: På eftermiddagen ska vi träffa lite familj på O’Learys för att käka god mat, leka lite och fira min examen.
Söndag: Kalas hos mina kära svärföräldrar.
Som ni ser, en riktig fullspäckad vecka. Nu håller vi bara tummarna att allt går som planerat och att mina bihålor är med i matchen!
Jesus kristus på korset, vilka dagar jag har haft hörni 🤦🏼♀️ Ni som följt mig vet att jag åkte på influensa som sen ledde till bihåleinflammation. Jag har väldigt hög smärttröskel, men alltså den smärtan jag hade var det värsta jag varit med om.
Jag sökte hjälp på vårdcentralen första gången efter att jag hade suttit med en kylklamp i ansiktet och inte sovit eller ätit på 4 dagar. Äta kunde jag inte göra för att smärtan satt även i tänderna så jag fick inte upp käken. Fem minuter tog besöket ungefär där läkaren inte sa något annat än att man inte gör något åt bihåleinflammation om man är gravid eftersom att man inte ger antibiotika till gravida. Jahapp..
På fredag natt fick jag åka in till akuten för jag höll på att tappa det, smärtan var outhärdlig. Jag kom bara till receptionen där jag fick höra att det inte fanns något att göra, att man har lättare att få bihåleinflammation när man är gravid. Att jag fick stå ut, det var ju ändå bara 14 veckor kvar tills graviditeten var över 🤷🏼♀️ Jag sa till receptionisten att jag kommer skära ut ungen själv om jag inte får hjälp men det var bara att åka hem igen.. utan hjälp. Frustrationen var TOTAL.
Jag hade så fruktansvärt ont, alltså det går inte att beskriva med ord. Alvedon som var det enda jag kunde ta hjälpte inte för fem öre, kokade saltvatten och spolade rent hela huvudet med nässkölj en gång var tionde minut och satt i duschen typ hela dagarna med munstycket mot ansiktet för att försöka dämpa smärtan. På nätterna snubblade jag runt kvarteret i hopp om att det skulle lätta på trycket lite men ingenting hjälpte.
Jag fick tips av min syster som jobbar på förlossningen att kontakta specialistmödravården för att se om någon kunde hjälpa mig där, så på tisdagen ringde jag dit och pratade med en väldigt förstående barnmorska som tyckte att det var konstigt att jag inte fått antibiotika från första början för att det ska tydligen inte vara några problem att ge det till gravida (?) Men hon tyckte ändå att jag skulle göra ett sista försök att gå via vårdcentralen. Hon ville inte släppa mig så hon skulle ringa upp och kolla så att jag fick hjälp, vilket kändes väldigt tryggt.
Vårdcentralen har telefontid mellan 08-10 och jag ringde 08:05, då var alla telefontider bokade för dagen. ”Vänligen återkom imorgon”.. javisst jag väntar gärna en dag till. Det blev ytterligare en natt sittandes i soffan med kylklampar i ansiktet och 0 sömn. 08:00 ringde jag och fick en läkartid 14:00 samma dag.
Jag, 29 år, tog med mig min mamma på det läkarbesöket för jag kände att jag inte orkade mer. Hur ska man orka kämpa för att få hjälp när man mår så jävla dåligt?! Efter alla anteckningar i journalen hade jag ändå förhoppningar om att få hjälp denna gång, speciellt eftersom barnmorskan hade skrivit att det är okej att ge mig antibiotika.
Men nejdå, läkaren (en annan än den jag träffade första gången) stod på sig och sa att det inte fanns något att göra.. att jag fick bita ihop. Jag ska inte tala om hur det besöket slutade haha, men efter att inte ha sovit en blund eller ätit på en vecka var jag INTE GLAD.
På eftermiddagen ringde barnmorskan upp mig från specialistmödravården för att kolla om jag hade fått hjälp. Hon blev typ lika arg som jag när jag berättade om mitt besök på vårdcentralen och bad mig komma in dagen efter klockan 14 så jag fick träffa en läkare där istället. Jag grät av lättnad och bara väntade på att få åka dit. Väl där var jag inne i två minuter och kunde gå direkt till apoteket och hämta ut antibiotika.
Nu tre dagar senare är jag på fötter, värken sitter fortfarande i från och till men jag är på bättringsvägen och det går inte att jämföra med hur det varit 🙏🏻 alltså jag förstår mig inte på vården ibland, framförallt inte vårdcentralen. HUR ska man orka kämpa sig till hjälp när man är halvt medvetslös, det är fruktansvärt. Jag är otroligt tacksam över att jag fick kontakt med barnmorskan på specialistmödravården, vad hade jag gjort annars..
Nu hoppas jag på att den här skiten är avklarad, jag föder hellre 4 barn på tvären än att plågas av den där vidriga smärtan igen.
