BLOGGEN

Nej men alltså .. frustrationens morsa. Jag trodde att jag äntligen, efter lite drygt 15 år hade hittat en metod som passade mig bra efter att ha testat ALLT. Men jag vet inte ja. Jag tog min första p-spruta i december förra året och ni som hängt med ett tag kanske minns att jag skrev om hur bra den funkade för mig och att jag äntligen hade hittat rätt – men jag är inte så säker på det längre va.

Alltså såhär, sprutan tar verkligen bort mina värsta dippar och lägger sig som en varm liten filt på mitt psyke. Min PMDS är som bortblåst och jag tappar väldigt sällan fotfästet, så ser man det ur den synvinkeln så är den underbar och har funkat jättebra dom här månaderna MEN.. jag känner ingenting. Alltså ingenting.

Jag får inga dippar, men jag får inte heller några toppar. Jag känner mig aldrig glad?

Jag har också under det senaste halvåret skapat massa problem som inte ens finns, reagerat på saker som jag aldrig reagerat på förut. Lite snudd på lite för privat men jag och Jonas har ALDRIG tjafsat och haft så mycket diskussioner som vi haft de senaste, det har påverkat vår relation på ett sätt.

Det är det som skrämmer mig så med hormoner och skit man petar i sig. Är det verkligen JAG som mår såhär? är det JAG som reagerar? Hur ska man kunna veta det. Som jag har berättat tidigare så har jag varit anti preventivmedel då jag åt det i flera år när jag var ung och mådde SKIT. Fattade inte att det var pågrund av p-pillrena förens jag efter 2-3 år slutade och det var som att vända på en hand. AHA, är det såhär det ska kännas, är det här JAG, fränt.

Som sagt, jag gillar verkligen hur den gör mig lugn och jag slipper dipparna men är det verkligen värt om man aldrig får topparna? Jag har landat i … att nej, det är det fan inte. Jag känner mig som ett tomt skal bara, ett rakt streck som går runt och bara är. Minns knappt när jag skrattade sist, på riktigt, och jag får liksom anstränga mig för att vara glad inför barnen. Det kommer inte naturligt, ingenting kommer naturligt.

Så nu har jag i alla fall bestämt mig för att inte ta nästa spruta som jag skulle ha tagit nu i augusti så får vi se vad som händer. Jag vet att det kan ta låååång tid innan hormonerna går ur kroppen och jag känner mig nervös och en gnutta livrädd över att kasta mig ut för stupet och få tillbaks min överjävliga PMDS men jag är redo att få livet tillbaka. Just nu känner jag mig mer motiverad till att hantera dipparna för att få känna glädje och lycka igen istället för frustrationen jag känner nu över att inte veta vem jag är.

Livet som kvinna hörni, TOPPEN!

Nej men hur mysigt har inte jag det då. Sitter under en filt i soffan på altanen och njuter av att höra regnet smattra mot taket. Just idag är det faktiskt helt okej att det är lite sämre väder, jag behöver VERKLIGEN lite återhämtning och vila efter dom senaste veckorna där det gått i ett. Har knappt hunnit landa mellan aktiviteter, utflykter och resor åt höger och vänster. Det hör ju såklart till när det är sommar men man blir att bra sliten av alla turer, speciellt när 3/5 familjemedlemmar har en ålder under 7 år och samtliga är inne i någon slags utvecklingsfas och är extra svåra att hantera hehe.

Vi har haft en fantastisk sommar hittills men vi är mer övertygade än nånsin om att vi ska slita rövarna av oss för att inte behöva ha ”bara” 4-5 veckor ledigt tillsammans samtidigt som resten av Sveriges befolkning har semester. Förra året när Jonas var föräldraledig med Hollie kunde vi liksom åka till Liseberg och Kolmården vid tillfällen när det var väldigt lugnt och det är verkligen GULD värt att slippa allt folk och framförallt köer. Och sen att man måste klämma in allt man vill göra på dessa veckor, stressen. I år fick vi lite av en chock och ah som sagt, det är en sak som står väldigt högt upp på livsmåls-listan. Om jag får drömma spenderar vi ju heeeela sommaren ihop i framtiden. Och hur ska vi lyckas med det då? Det får vi se men dit ska vi 🚀

Jonas tog med sig barnen till stan en sväng nu så att det skulle bli lite lugnt här hemma så att jag kan jobba lite, där av mitt altanhäng. Jag ska snart ta tag i bokföring som behöver göras men jag tänkte bara att jag skulle uppdatera er lite om vad vi dolat med dom senaste dagarna först.

I tisdags fyllde vår lilla tjej 2 år 🎈helt otroligt sjukt att hon är TVÅ år, lilla Bollan. Både jag och Jonas har hamnat i nån slags livskris där vi har panik över att tiden går så fort. Hur hanterar man det? Meddela mig snarast. Jag vill bara pausa tiden nu, jag vill inte att barnen ska växa mer, vägrar acceptera det.

Vi firade henne lite på morgonen med paket sen hoppade vi in i bilen och körde mot Göteborg där vi spenderade två dagar tillsammans med barnens farmor och farfar. Universeum, spårvagn, hotellnatt, Slottskogen, naturhistoriska museet och sightseeing tåg var några av sakerna vi hann med. Supermysig dagar och ännu ett fint minne att ta med sig.

Igår torsdag samlade vi familj och släkt vid Liljenäsgård för att fira både Jonas och Hollie som fyllt år. Eftersom vi knappt varit hemma på slutet och inte hunnit rodda kalas (läs inte orkat städa) så tänkte vi att det var smidigast att träffas allihopa på något annat ställe och det blev superlyckat. Liljenäsgård är ett glasskafé som ligger utanför Karlstad om ni har vägarna förbi, det kan jag varmt rekommendera. Supermysig miljö att fika i och mycket för barnen att dola med när dom blir rastlösa.

BILDBOMD 📷

Ja men det blev faktiskt så, bara sådär.

Alltså. Det blir lite svårt när man ska dela med sig av sin vardag när den helt plötsligt vänds upp och ner. Det blir ju inte lika enkelt då va. Det har hänt saker som gjort att jag helt enkelt bara behövde ta en paus. Jag kikade tillbaka lite i mitt arkiv på Instagram och konstaterade att det var första gången på över 40 (!!) månader som jag var borta i mer än en vecka från storys.

Ni ska bara veta hur många gånger och hur ofta jag funderar på vad jag håller på med egentligen, hur mycket TID det egentligen är rimligt att lägga på det jag gör. Ibland hamnar jag bara i en svacka där jag vill krypa in i mitt skal och vara ifred. För det är väldigt speciellt att dela med sig av ALLT, av hela sitt liv och allt som händer. Ibland känner jag bara att jag vill lägga ner allt och bli hemlig. Att jag kanske är klar med det här ”officiella spelet”. Det kan bli ganska tråkigt att bara ge och ge hela tiden men aldrig få något tillbaka. Jag vet inte om jag trivs i den rollen längre. Att alla vet allt om mig men jag får aldrig reda på något om någon annan 😂 Jag har ju noll kontakt med folk i min omgivning, i verkligheten, för att dom redan tycker att dom har stenkoll på mig (antar jag) och vet vad jag gör. Men det blir ju liksom lite envägskommunikation då. Ni fattar.

Men ja, som sagt, såna dippar får jag ibland. Speciellt nu då när vardagen helt plötsligt körde ihop sig totalt och det var ingenting jag kunde eller ville dela med mig av. Det var inte meningen att jag skulle vara borta en hel vecka men jag kände nog att jag behövde en rejäl paus för att fundera lite på hur jag ska göra och vad jag vill. Det var otroligt SKÖNT att bara släppa Instagram ett tag men jag insåg ganska snabbt vad mycket positivt det för med sig också.

Alltså jag tycker ju fortfarande att det är KUL och det är ju det viktigaste. Jag älskar kontakten med er och det har varit så tomt för mig den här veckan. Jag svarar faktiskt på alla DM’s jag får och det har jag gjort sen start. Jag ser ingen anledning till att fortsätta om inte det skulle vara en del av ”arbetet”. Det sociala ger mig så mycket. Även fast jag kanske får 20-30 meddelanden om dagen så läser jag och svarar med glädje. Sen är min allra största drivkraft fortfarande att motivera och inspirera andra, så nej, jag kommer inte lägga av. Men jag kan väl få fundera lite på det ibland.

Ah men ah, jag ska sluta gnälla. Det är ju mitt val att hålla på med det här. Men jag ville bara ventilera lite och typ göra ett litet avstamp för att kunna fortsätta framåt, för någon recap får ni inte den här gången. Nu siktar vi framåt.

Godmorgon kära bloggläsare. Det är måndag och en ny vecka. Vi är faktiskt lediga idag. Barnens skola och dagis har stängningsdag och eftersom det var röd dag på torsdag och klämdag fredag passade vi på att planera in en riktig långhelg. Så i onsdags tog vi helg och vardagen drar inte igång förens imorgon, tisdag. Att vi gjorde så ångrar jag väl inte en sekund. Först tänkte vi att bara jag skulle vara hemma med barnen men att få ett avbrott såhär i vardagen och vara lediga lite längre tillsammans är verkligen guld värt. Helgerna går så sjukt snabbt annars.

Den här lilla ledigheten har verkligen varit helt underbar och jag har varit mer avslappnad än på länge. För första gången på länge har jag bara kunnat vara med och fokusera på nuet. Man skulle kunna säga att jag varit någon annanstans, i tankarna.

Som ni kanske sett på Instagram så har jag startat ett nytt kapitel i livet då jag ska ta mig an utmaningen att bli deltidsbrandman. Jag är så sjukt peppad för detta och det känns verkligen så roligt. Det är något som jag vart nyfiken på länge men det har inte riktigt passat in i livspusslet tidigare av många anledningar. Men nu är det dags och jag ser så mycket fram emot det. Men vägen dit har inte varit spikrak än så länge kan man säga.

För att få bli deltidsbrandman så måste man klara av vissa tester, dels ett fystest. Jag gjorde ett försök på stationen här jag bor för tre veckor sen (?) och då klarade jag det inte. Jag blev dock inte jätteförvånad eftersom jag inte tränat en minut kondition sen typ förra sommaren. Jag blev såklart otroligt besviken, men som sagt inte förvånad och fattade att det krävdes lite jobb från min sida om jag skulle klara det. Så samma kväll snörade jag på mig löpskorna och tog en runda, sen var det stenhårt fokus på intervaller och pulsträning i 1,5 vecka till nästa försök.

Jag trodde inte att det skulle hinna hända så mycket med konditionen men tydligen för på andra försöket klarade jag det, då hade jag också det mentala med mig. Det hade jag inte första gången kan jag säga. Fick en chock och tänkte bara att det här klarar jag ALDRIG. Va lätt det blir då hehe.

Så drygt 1,5 vecka efter det (i onsdags) körde jag och min vapendragare Cecilia som också ska bli deltidsbrandman dom riktiga testerna i Karlstad och vi klarade det båda två så nu är vi redo för nästa steg. Så kul att göra det tillsammans med någon också, stödet och peppen har verkligen varit avgörande, SOM vi hejat på varandra. Förutom det vidriga fystestet då så gjorde vi även höjd och klaustrofibitest och det gick också bra. Alltså jag var så så så så nära på att inte klara fystestet för jag fick total mjölksyra, så när jag väl hade klarat det på sekunden så fanns det ingenting som hade fått mig att ge upp efter det. Dom hade kunnat släpa mig efter en bil och jag hade inte sagt stopp. Så höjd och klaustrofobitestet bara gick av farten.

Alltså LÄTTNADEN när det var gjort. Dom här veckorna har verkligen varit en riktig pers för mig. Jag har nog aldrig i hela mitt liv upplevt en sån nervositet. Jag fattade inte vart det kom ifrån, jag är väldigt sällan nervös annars. Sen var det väl mycket prestationsångest också, jag ville verkligen klara det. Och det gjorde jag. Tillåt mig att vara stolt som fan!

Så ja, konditionsträning har varit i fokus nu på slutet och dom sista gångerna jag vart ute och sprungit så har det faktiskt varit kul. Ser fram emot att fortsätta med löpningen men har längtat efter tunga vikter och gymmet så det får det bli nu och låta kroppen återhämta sig en gnutta. Jag har sprungit mer dom senaste veckorna än vad jag gjort totalt i livet tror jag haha.

Så nu vet ni hur det gick till, ni får såklart hänga med på fortsättningen även i denna följetång. Nästa steg blir hälsokontroll och sen väntar massa utbildningar, kul kul kul!

Hej från Molkom. Klockan är strax efter 10. Varför berättar jag vad klockan är hela tiden? I have no idea. Jag tänker att ni då får en liten uppfattning om vart jag befinner mig i tid och rum och att det kanske blir lite lättare att hänga med i svängarna.

Vi har precis varit ute på en ljuuuuvlig morgonpromenad här med 2/3 barn. Den blev dock inte så lång, vi fastnade nere vid älven för att kasta kottar och stenar. Så himla mysigt, vitsipporna har slagit ut och det är verkligen VÅR i luften. Maj är så efterlängtad och välkommen! 🌸

Som jag sa igår så var planen att åka hem till Jonas föräldrar för att sova här, vilket vi gjorde. För ovanlighetens skull så blev allt som vi hade planerat. Vi kom hit vid tretiden och spenderade hela eftermiddagen ute.

När klockan var runt 19 tog jag mig en löptur i helt underbart väder. Sen gjorde vi inte så mycket mer. Hollie hade svårt att komma till ro så vi tog oss en tur med bilen när klockan var runt 22:15, då körde vi förbi hembygdsgården här och fick se det sista som var kvar av brasan, de var ungefär det valborgsfirandet vi hade hehe.

Men jag skulle inte vilja ha det något annorlunda. Jag fick upp ett minne på Facebook. För 13 år sen såg det annorlunda ut såhär första maj 🥹

Alltså bakfylleångest och allt som kommer EFTER en fylla är den största anledningen till varför det är väldigt sällan jag dricker alkohol. I can’t handle it.

Nej, vakna pigg och glad (oftast) är mer min grej. Jag och Jonas ska snart lämna över barnen till farmor och farfar för att ta oss en löprunda tillsammans. Som jag nämnde på Instagram för några dagar sen så har jag ett speciellt mål med min träning just nu, därav all konditionsträning. Men de får jag berätta mer om vid ett annat tillfälle för nu ska jag avsluta här och carpe diem.

Hoppas att ni hade en trevlig valborg ❤️