BLOGGEN

Känslan har funnits där ett tag men nu har jag verkligen kommit till en punkt då jag känner att jag inte orkar ”ta det lugnt” längre 😂 Jag VILL och måste komma igång nu. Jag saknar allt som har med träningen att göra. Jag behöver ENDORFINERNA och jag vill inget hellre än att vakna upp med träningsvärk i varenda muskel.

Jag bestämde mig tidigt för att ligga lågt fram tills efterkontrollen hos barnmorskan, för att ge mig själv tiden att landa i nya rutiner och låta både kropp och knopp återhämta sig efter graviditet/förlossning och bara fokusera på just det. Speciellt eftersom jag tidigare drabbats av förlossningsdepressioner och har dom erfarenheterna som jag har. Jag ville helt enkelt vara lite extra försiktig.

Nu var jag på efterkontrollen igår och allt såg bra ut så nu känner jag mig mer än redo för en NYSTART 👊🏻 Jag kommer givetvis att börja på ruta ett och fokusera på att bygga upp styrkan inifrån och ut. Promenader känns redan väldigt bra och jag kan gå långt utan att få ont någonstans. Efter tidigare graviditeter har jag inte kunnat gått ordentligt på flera månader, säkert upp emot ett år. Så det känns väldigt bra. Jag hade väl en väldigt bra grundfysik den här gången som har gjort att återhämtningen inte är lika lång.

Jag kommer att fokusera på promenader och rörlighet nu till en början. Jag känner absolut ingen stress att ta mig iväg till gymmet än. Vi har mycket träningsutrustning hemma så det går lika bra att köra ute på altanen nu när det fortfarande är okej väder. För att komma tillbaks till rutiner och ha lite mål att sikta mot för motivationens skull så startade jag en utmaning i måndags. Utmaningen är att innan september är slut ha kommit upp i 100 000 steg, alltså på 19 dagar. Att ha ett stegmål för varje dag hade bara stressat mig nu. Vissa dagar är det helt omöjligt att ta sig utanför dörren 🤷🏼‍♀️ så därför kändes det bäst att ha ett samlat mål så jag har chansen att ”ta ikapp”. Det här gör jag för att ge mig själv en morot, för att jag BEHÖVER komma tillbaks till rutiner så att jag kan må så bra jag bara kan, både fysiskt och psykiskt.

Den här veckan har jag hittills fått till fyra härliga promenader i höstvädret. Nu njuter jag 🍂

Eller det kanske är nu det börjar rättare sagt. Grabbarna började förskolan idag efter att ha varit hemma i tre månader. Det blir en liten smygstart eftersom dom börjar idag, torsdag, och på fredagar är dom ju lediga. Jonas började även jobba idag efter att ha varit ledig i 8 långa veckor.

Det är med blandade känslor vi hoppar in i vardagen igen. Ena stunden känns det bara skönt, sen kommer ångesten och sköljer över mig. Det är väl inte konstigt att det känns vemodigt efter att ha varit lediga så länge tillsammans. Nu ska vi liksom sprida ut oss hela familjen, lite smått separationsångest har man ju. Tur att jag har Hollie hemma hos mig i alla fall och Charlie och Lias har varandra på förskolan. Det kanske blir värst för Jonas.

Vad händer nu då? Jag kommer vara hemma med Hollie, killarna går 15 timmar/vecka på förskolan och Jonas ska väl klättra på sina tak igen. Det är så det ser ut just nu i alla fall. Vi har inte planerat så långt fram för vi vet inte riktigt hur det ser ut framöver. Det beror lite på hur mycket tid jag kommer behöva utöver eftermiddagar, kvällar och helger för mina ”projekt”. Jag har lite grejer på gång men det är inget jag kan tala om för er än.

Just nu ser jag bara fram emot en mysig höst och allt vad det innebär 🍂

Vart var vi? Jag tänkte att jag skulle uppdatera er lite om vad som hänt när det varit tyst här på bloggen. Sen Hollie kom 23 juli har vi tagit det väldigt lugnt och bara landat, lärt känna vår nya familjemedlem och försökt hitta rutiner och komma in i livet som fem. Alltså FEM. Vi har tre barn, helt galet. Det har gått så himla bra hittills. Killarna älskar sin lillasyster och är så snälla, det har inte varit några problem alls. Hollie sover, äter och skiter sen glider hon bara med på ett bananskal. Allt har varit så mycket lättare den här gången och det har väl med rutin att göra antar jag. Vi är ju liksom proffs på att vara föräldrar nu.

Förutom kortare turer har vi varit på hemmaplan i stort sett hela tiden. Det gjorde att vi i vårt mest rastlösa tillstånd startade ett projekt modell större här hemma. Ni kanske minns att jag skrev här på bloggen att vi höll på att möblera om i huset för att jag skulle kunna få upp min stationära dator någonstans?.. Det var helt omöjligt. Vi vred och vände på varenda vrå och insåg snabbt att det inte fick plats någonstans i huset så vi gav upp. Sen låg vi i sängen en morgon och Jonas kläckte: ”Men om vi gör om förrådet ute i garaget till kontor då?” sen dröjde det typ en timme och så var vi igång.

Vårt dilemma brukar vara att det blir mycket snack men lite verkstad. Men faktiskt inte med detta projekt (än så länge). Vi körde på direkt med att rensa och slänga skräp från garaget eftersom allt från förrådet behövde få plats där inne. Efter en vecka och typ 5 vändor till tippen var förrådet tomt och Jonas kunde sätta igång med att sätta upp gipsskivor och det är typ där vi står idag. Nästa steg är att spackla, sen måla och lägga golv. Det kommer bli sååå bra. Kanske ska skippa datorn och ställa in en säng och kaffemaskin istället 💁🏼‍♀️

Avslutningen på vår semester blev minst sagt MAGISK. Min syster gifte sig i lördags och jag fick den stora äran att vara brudtärna. Alltså jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort dom senaste veckorna, både inför bröllopet och efter. Det blev verkligen perfekt från början till slut och jag är så lycklig och glad över att jag fick dela denna dag med henne. Hon var så vacker, min fina syster och bästa vän 💕

Tänk att vi redan har varit hemma i två typ veckor. Två veckor har gått sen vi kom hem med vår lilla skatt. Allt känns redan så självklart, som att det alltid har varit vi fem.

Allt har gått väldigt bra hittills. Grabbarna tycker att det är så kul med lillasyster och hjälper gärna till och tar hand om henne, speciellt nu när naveln är borta. Första veckan var det väldigt jobbigt när hon inte hade kläder på sig och den där skitläskiga naveln satt kvar 😂 då gick det inte ens att vara i samma rum som lillasyster.

Två veckor har gått och vi har verkligen gjort ALLT för att landa, komma in i nya rutiner och lära känna vår nya familjemedlem. Vi har varit väldigt försiktiga och dragit ner på tempot för att bara vara här och nu (så gott det går med två sjövilda barn). För oss, främst mig, har det varit otroligt viktigt att prata mycket och ventilera eftersom jag tidigare drabbats av förlossningsdepressioner. Baby blues slog till dag 4-5 någon gång och jag hade några dagar då jag bara grät och grät, konstant. Men jag var ändå beredd på det och hanterade det med ett lugn. Jag visste den här gången att det var normalt och att jag bara lät det komma. Det är dock ett världsprojekt att som småbarnsföräldrar hitta stunder där det går att prata och lyssna på varandra ostört, men jag tycker att vi fått till det bra. Vi har verkligen prioriterat just DET, och det är tack vare det som det känns så bra nu. Allt är så underbart och vi alla mår prima ❤️ bebisbubblan är allt utom mörk den här gången.

Jag är så glad över att vi fick barn precis NU, mitt uppe i semestern. Det ger oss så mycket mer tid tillsammans att hinna komma in i vår nya vardag och jag får tid och utrymme att återhämta mig. Jonas är ledig ända tills början på september så vår semester är långt ifrån slut.

Jag kämpar varje dag med att bara ta det lugnt, det är en utmaning för mig 🙈 det kryper i hela kroppen på mig och nu när magen är borta och jag kan röra mig vill jag bara göra ALLT. Det är lite svårt för mig att inse mina begränsningar men jag försöker bromsa mig så gott det går, Jonas hjälper också till med det.. en hel del. Det var svårt i början men jag blev ganska snabbt påmind om att jag behövde dra ner på tempot. Kroppen är väldigt duktig på att tala om när det blir för mycket. Det har löst sig bra med att grabbarna i familjen varit iväg och hittat på saker när jag och lilltjejen bara varit hemma och myst och tagit det lugnt.

Och på tal om återhämtning, jag är så jäkla imponerad över min kropp. Jag känner verkligen att jag har underlättat för mig själv den här gången och känslan i kroppen är något helt annat än efter tidigare graviditeter. Att jag höll i med bra kost och motion större delen av graviditeten har verkligen gjort att vägen tillbaka inte kommer vara lika lång. Att jag hade en bra grundfysik den här gången hjälpte också till såklart, mina förutsättningar var mycket bättre. Jag gick upp totalt 12 kg tror jag, och nu 2,5 vecka efter ligger jag på +2 kg jämfört med när jag blev gravid. Vikten har såklart NOLL betydelse och ingenting jag bryr mig om, men det är ändå intressant vilken stor skillnad. Med Charlie och Lias gick jag upp runt 25-30 kg och det tog år innan jag kände mig någorlunda återhämtad.

Nu ska jag börja lite smått med att stärka upp kroppen inifrån och ta allt i rätt ordning för att kunna komma igång med träningen framöver. Jag känner dock ingen stress för fem öre. Det enda jag känner att jag behöver komma igång med är rörlighetsträning och stärka upp framförallt bröstryggen, amningen tar hårt på ryggen och jag är så otroligt stel. Vad jag ser fram emot nu? Barnvagnspromenader med en bra podd i öronen 🙏🏻

Jag vill passa på att tacka för alla grattishälsningar vi fått, ni är så fina 💕 tack för att ni följer mig, både här och på instagram. Det gör mig så glad!

I lördags 23/7 kl. 18:19 kom hon, vår alldeles perfekta lilla tjej Hollie. Jag tänkte passa på att skriva ner en liten förlossningsberättelse medans minnet är färskt och uppdatera er om hur det gått.

Sist ni hörde från mig var i torsdags då jag la ut typ 58 storys på Instagram och klagade på vädret, jag höll på att plågas ihjäl i 35 graders värme, då i vecka 39 (38+5). Det enda som fick mig att inte bryta ihop var att försöka se ljuset i tunneln när det på fredagen skulle regna och bli svalare. Jag överlevde, med nöd och näppe den sista överdrivet varma dagen och fredagen kom, och så gjorde även regnet tack gode gud. Sista tiden av graviditeten var verkligen kämpig och jag var så nära bristningsgränsen hela tiden, värmen höll på att ta död på mig. Tänk om jag bara visste då i torsdags när jag satt uppe hela natten att det snart skulle vara över och att jag bara hade knappt två dygn kvar av min graviditet..

När jag vaknade på fredagen 22/7 så hade jag väldigt ont av mensvärk i ryggen, men tänkte inte mer på det. Jag hade ju haft förvärkar i flera veckor och jag var absolut inte inställd på att föda innan BF eftersom jag gått över tiden tidigare. Men när klockan var runt 09-tiden började jag få sammandragningar som kom och gick, så jag började klocka. Det kom regelbundna värkar med 4-5 minuters mellanrum i en timme ungefär, sen gick jag upp ur sängen och då slutade allt. Vågade inte hoppas på något så blev inte direkt besviken när det lugnade ner sig men hade ändå en känsla av att något var på gång. Jag sa till Jonas att vi nog skulle fixa det sista så att vi var förberedda ifall något skulle hända under dagen.

När klockan var runt 15:30 pratade vi om att åka in till stan (ca 3 mil bort) och hämta sushi för vi hade ju bestämt att vi skulle äta det till fotbollsmatchen på tvn senare på kvällen. Men efter lite velande fram och tillbaka och en magkänsla som sa att vi kanske skulle hålla oss hemma hoppade vi över det. Jonas åkte istället iväg med barnen och köpte godis och 16:30 satte värkarna igång igen. Jag förvarnade mamma som skulle komma och ta barnen om vi behövde åka in, men fick ganska direkt be henne komma för det började göra rejält ont.

17:30 åkte vi hemifrån och det sista vi hörde från barnen innan vi stängde igen ytterdörren var ”TA MED ER HOLLIE HEM”. Jag var alldeles euforisk mellan värkarna i bilen för att jag fick åka in till förlossningen i spöregn, det var exakt det jag hade drömt om. Jag var nöjd, och Jonas var nöjd för han fick köra snabbt utan att jag klagade för en gångs skull. Värkarna kom fortfarande väldigt tätt så båda två satt helt tysta i bilen och ville bara komma fram. Väl inne på förlossningen kopplades jag upp på en CTG kurva och en barnmorska undersökte mig. Jag var bara 2-3 cm öppen så dom frågade om vi kände att vi ville åka hem igen eller hur vi skulle göra. Eftersom min senaste förlossning gick på 40 minuter så kände vi att vi inte riktigt vågade åka hem igen, så vi checkade in på patienthotellet och skulle tillbaka på kontroll igen vid 21:00 för att läkaren tyckte att bebisens puls var lite hög efter den första CTG kurvan.

När vi kom tillbaka till den andra kontrollen på förlossningen på kvällen och hade gjort CTG kurvan var jag fortfarande öppen 2-3 cm och läkaren var nöjd med bebisens puls. Värkarna hade lugnat ner sig litegrann och tillsammans med barnmorskan kom vi fram till att jag behövde vila så vi fick med oss morfin och ”sovtabletter” till patienthotellet och skulle avvakta för att se om det drog igång igen på natten. Mina värkar försvann helt och hållet och här någonstans började vi nog inse att det kanske inte skulle gå så snabbt ändå, om det ens skulle bli något överhuvudtaget.

Jag vaknade runt 06 på morgonen och hade sovit helt okej under natten. Vi åt frukost vid 09 och sen ringde jag till förlossningen för att fråga vad dom tyckte att vi skulle göra eftersom det hade stannat av. Vi kom fram till att vi skulle åka hem. Vi packade ihop alla våra saker och det kändes så konstigt att vi bara skulle avbryta allt, vi var ju så taggade på att föda barn.

Efter en stund ringde barnmorskan från förlossningen upp mig och sa att hon hade läst i min journal om att jag hade varit till specialistmödravården för bland annat graviditetsdiabetes och för att jag tidigare fått stora barn, så dom tyckte att vi skulle komma på en till kontroll och åka hem efter det. Sagt och gjort, CTG kurvan tog över 2 timmar för det tog tid innan den blev godkänd. Strax efter att kurvan var klar vid 12:30 tiden och vi gjorde oss klara för att åka kom en läkare in och sa: ”Nej men nu startar vi det här va?! Det kommer en barnmorska och hämtar er snart så får ni ett rum” Jag och Jonas tittade på varandra och bara.. eh va? Vi skulle nyss åka hem?

12:50 är vi inne på förlossningsrum nummer 7, samma rum som vi fick Lias i, och barnmorskan tar hål på hinnorna så att vattnet går 13:15.

Allt ändrades ju så snabbt så vi fattar ingenting, helt plötsligt ligger vi och pratar på ett förlossningsrum och ska föda barn. Vi försöker hjälpa varandra att typ fatta vad som händer och vi får ladda om, igen. Jag känner inte så mycket efter att man tagit mitt vatten så vid 15:30 kopplar man in värkstimulerande dropp.

Droppet ska höjas var 20:e minut men man slutar höja efter en omgång för att mina egna värkar kommer igång. MINST sagt. Här ifrån börjar det bli lite luddigt för mig för jag börjar suga i mig lustgas på högsta effekt ganska direkt. Jag är bara 4 cm öppen men har så extremt kraftiga värkar, känner på mig att det kommer gå snabbt.

Det gick verkligen från noll till hundra direkt och vi var mitt uppe i en aktiv förlossning. Jag minns bara hur allt är svart och jag är hög på lustgas, det enda som är tydligt för mig är Jonas röst som guidar mig igenom värkarna. Jag hör barnmorskan säga att jag är 6-7 cm öppen och behöver ställa mig upp för att bebisen ska rotera klart. Halvvägs upp säger hon: eller du kan lägga dig igen, bebisen kommer. Jag går från 6-7 till 10 cm öppen på en värk och det enda jag hör är att jag måste hålla emot, det har gått för snabbt. Jag vet inte hur många krystvärkar jag får men barnmorskan ber mig att hålla emot och låta kroppen sköta det. Ni som fött barn och vet hur krystvärkar känns förstår nog hur svårt det var att slappna av och inte trycka på. Jag lutar mig mot Jonas och hör hans röst fortfarande lika tydligt när allt annat runt omkring mig är avlägset, han andas med mig och får mig att bita ihop. ”Hon är snart här nu” är det sista jag hör Jonas säga sen ligger vår dotter på mitt bröst 18:19. En helt underbart vacker liten flicka på 4005 gram och 49 cm 💕

Jag tittar upp på Jonas som gråter och han pussar mig i pannan sen gör vi en 🤜🏼 som vi alltid gör. Vi gjorde det, IGEN, världens bästa team!

När hon är ute syr barnmorskan några stygn och jag kan nästan direkt komma upp på fötter och ta den berömda duschen efter förlossningen, livets skönaste dusch. Sen är vi kvar på förlossningen och bara myser och landar i stunden tills klockan 02 på natten då vi blir uppkörda till BB. Vi har sån tur att Jonas får vara kvar med oss, vilket vi är otroligt tacksamma för. På BB stannade vi tills lillan var 48 timmar gammal för att göra kontroller och hålla koll på bebis och mitt blodsocker.

På måndag 26/7 klockan 19:30 åkte vi hem till två förväntansfulla bröder och startade livet som trebarnsföräldrar. Allt har gått väldigt bra och vi alla mår bra! ❤️

Det blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss efter besöket på specialistmödravården igår. Vi visste ju i och för sig inte vad vi skulle förvänta oss, förutom att få något slags besked. Men det fick vi inte heller 🤷🏼‍♀️

Tillväxtultraljudet visade att bebisen väger ca 3500 gram just nu, vilket är något över kurvan. Eftersom vikten inte skenat iväg något så görs ingen igångsättning och det med att inte gå över BF stämde tydligen inte. Typiskt vården att få massa olika svar och besked beroende på vem man pratar med, jag är ju inte direkt förvånad. Det blir som vilken graviditet som helst nu på slutet trots att jag har graviditetsdiabetes och tar insulin. Nästa kontroll jag har är ett besök hos barnmorskan 1 augusti, när jag gått över tiden 2 dagar. Det känns lite konstigt att inte ha något besök innan det men.. det är väl som det är!

Nu blir det att ställa om igen, jag som hade blivit bekväm med tanken att sättas igång och inte behöva oroa mig på slutet. Men man får ju se det positivt. Nu får vi den där spänningen och allt vad det innebär med att vänta på att det ska dra igång. Att det inte görs några åtgärder är ju för att jag skött diabetesen och bebisen mår bra i magen, det är ju också bara bra.

Idag är vi i alla fall nere på ensiffrigt och även fast det inte är länge kvar till BF så känns det som never ending story. Alla som varit gravida vet hur långa dagarna är på slutet. Jag slits mellan att försöka njuta av nuet, få tiden att gå, ta vara på stunden, längta, stanna upp och se framåt.

Just nu ser jag fram emot morgondagen då väderprognosen visar spöregn hela dagen och 15 grader 😂 fotbollsmatch på tvn, sushi och mys med familjen.