HEJ! Klockan är 09:30 ungefär, jag har precis kommit ut i kontoret och ska börja dagen med att skriva ihop ett litet inlägg tänkte jag. Rensa hjärnkontoret och uppdatera er litegrann. Vi håller ju på att vänja oss vid vår nya vardag och det är en omställning deluxe. För mig var sista veckan en riktig känslomässig berg och dalbana på många sätt. Jag har ju varit hemma med barnen i så många år och ska helt plötsligt släppa på kontrollen och bara DET är ju en utmaning i sig.
Sen känner jag att jag inte är värd tiden, jag kan aldrig slappna av och känner att jag måste vara någon annanstans hela tiden. Vem är jag att sitta i lugn och ro ute i kontoret i en timme liksom? När jag vet att Jonas roddar ett kaos där inne, eller att tvätten behöver hängas? Jag har haft otroligt mycket ångest just på grund av det, dåligt samvete för att jag tar för mig av tiden även fast det är mitt jobb. Jag tror typ att de hänger ihop med mammarollen, att man känner att man behöver finnas någon annanstans eller göra något för någon annan före sig själv hela tiden. Jag hade passande nog ett samtal med min psykolog förra veckan som gav mig i läxa att göra saker tvärtemot vad jag tänker. Exempelvis duscha extra länge efter gymmet om jag känner att jag behöver skynda mig hem, gå in i en extra affär, ta en längre sväng på promenaden osv. för att bryta det mönstret, men det är… plågsamt. OBS! Jonas är supertydlig med att jag är värd tiden och han är den som typ kedjar fast mig ute i kontoret, men det är ju jag som måste fatta det. Till saken hör också att vi hade ju en rätt intensiv period när vi fick grabbarna tätt och Jonas jobbade heltid och spelade ishockey så han var borta typ.. jämt. Så jag har väl lite men efter det, då fick jag absolut NOLL tid för mig själv och fastnade väl lite i att det är så det är.
Oj va djupt det där blev då, men det behövde ut. Och om någon känner igen sig i dom känslorna så vet ni nu att ni inte är ensamma.
OKEJ, över till något helt annat. Nu när jag sitter här med öppen dörr och störs av en miljard olika ljud från arbetsfordon, grannar som bygger något i trädgården, hundraelva hundar som skäller och barn som skriker (det räcker med att höra mina egna) så kan jag inte göra något annat än LÄNGTA bort härifrån haha. Alltså drömmen om att bygga ett hus har verkligen tagit över, både jag och Jonas vill bo i skogen. Med en STOR tomt. Jag har säkert nämt det tidigare men nu bor vi i ett kedjehus på 100 kvadrat med grannar precis tätt intill åt alla håll och kanter. Det känns lite som att vi bor på en camping. För mig som är ljudkänslig är det extremt jobbigt, jag kan liksom inte ”tänka bort” alla ljud runtomkring så jag får ju panikensmamma av att bo såhär. Jag vill bara kunna sitta ute i lugn och ro. SÅ att bygga vårt drömhus har verkligen klättrat på listan nu. Jag hoppas att vi kan påbörja den drömmen om MAX två år. Det beror ju såklart på hur ekonomin ser ut, och om vi får tag på någon bra tomt. Det haglar ju inte tomter här direkt. Men drömma och hoppas kan man ju alltid, då blir det lite roligare att leva.
Idag är planen att få lite jobb gjort och fylla på med matlådor. Imorgon är det fredag och då ska jag och barnen hänga hos min pappa på dagen medans Jonas är borta en sväng. Annars är helgens planer kalas på lördag för min systerson och på söndag ska vi överraska barnen med att åka till Kolmården, som det ser ut nu. Vi passade faktiskt på att köpa årskort på Kolmården i år när dom hade 30% eftersom vi ska vara så mycket lediga, eller ah Jonas är ledig och jag har flexibel arbetstid. Barnen älskar att vara där så det känns kul att kunna göra det fler gånger i år. Förra året när vi var där var jag gravid i vecka 38 så det var rätt tuff att springa runt i dom där backarna med foglossning i 30 graders värme haha.
Nu ska jag ta tag i lite bokföring tjohoooo. Hoppas att ni får en fin torsdag 🌸
